Artiklar inom ämnet
Om Paneo
Paneo hjälper verksamhetsutövare, fastighetsägare och VA-huvudmän att lösa deras miljörättsliga och va-juridiska problem.
Prenumerera på Paneos kunskapsbrev
Det händer mycket inom både miljörätten och va-rätten vilket gör att det är en utmaning att hålla sig uppdaterad. I Paneos kunskapsbrev delar jag med mig av nyheter, de senaste uppdateringarna och mina tankar om ny praxis och kommande lagstiftning.
Texten här är allmän information om miljörätt och ansvar om förorenade områden, inte juridisk rådgivning. De beskriver hur regler och processer fungerar i generella termer och tar inte hänsyn till omständigheterna i ditt specifika ärende. Står du inför en tillståndsprövning eller en miljörättslig fråga rekommenderar vi att du kontaktar en miljöjurist som kan ge råd utifrån din situation. Kontakta gärna oss på Paneo.
Innehåll
Ansvar för förorenade områden – så fungerar miljöbalkens regler
Reglerna i 10 kap. miljöbalken avgör vem som ska betala när en förorening upptäcks. Ansvaret är hierarkiskt, det finns en skälighetsbedömning och det är inte obegränsat. Den här guiden förklarar systemet i sin helhet och visar var i serien du hittar djupare svar på dina specifika frågor.
Kort sammanfattning
Den som bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som förorenat bär det primära ansvaret för avhjälpande av föroreningar. Fastighetsägaren har ett subsidiärt ansvar, men bara vid förvärv efter den 1 januari 1999 och om förvärvaren kände till eller borde ha känt till föroreningen. Två tidsgränser styr tillämpningen: verksamhetsutövaransvaret kräver faktisk drift efter den 1 juli 1969, fastighetsförvärvaransvaret gäller köp, byte eller gåva efter den 1 januari 1999. Skälighetsbedömningen i 10 kap. 4 § miljöbalken avgör hur stor del av notan du faktiskt bär, och praxis ger ofta utrymme för jämkning.
När gäller 10 kap. miljöbalken?
10 kap. miljöbalken aktiveras när det finns en föroreningsskada eller en allvarlig miljöskada. Reglerna bygger på principen att förorenaren betalar och slår fast i hierarkisk ordning vem som ska utföra eller bekosta avhjälpandet. Stödbestämmelser finns i 2 kap. (hänsynsreglerna), 9 kap. (miljöfarlig verksamhet) och 26 kap. (tillsyn och förelägganden).
Vad räknas som ett förorenat område?
En föroreningsskada är ett mark- eller vattenområde, grundvatten, en byggnad eller en anläggning där föroreningen kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Definitionen finns i 10 kap. 1 § första stycket miljöbalken. Det krävs att det går att visa att en föroreningsskada föreligger, men beviströskeln är inte hög. Mark- och miljööverdomstolen har i praxis slagit fast att en MIFO fas 1-utredning kan räcka för att visa att en föroreningsskada föreligger.
I Sverige finns cirka 80 000 identifierade områden som är eller misstänks vara förorenade. De flesta härrör från äldre industriverksamhet, deponier, utfyllnader, kemtvättar, sågverk och drivmedelshantering.
Föroreningsskada eller allvarlig miljöskada — vad är skillnaden?
10 kap. miljöbalken skiljer på två typer av miljöskador, och skillnaden påverkar både vilka åtgärder som kan krävas och hur skälighetsbedömningen ser ut.
- Föroreningsskada (10 kap. 1 § första stycket): förorening av mark, vatten, grundvatten, byggnad eller anläggning som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. För föroreningsskador gäller en skälighetsbedömning enligt 10 kap. 4 § där nytta vägs mot kostnad.
- Allvarlig miljöskada (10 kap. 1 § andra stycket): en miljöskada som är så allvarlig att den genom förorening av mark utgör en betydande risk för människors hälsa, har en betydande negativ effekt på vattenkvaliteten, eller i betydande omfattning skadar bevarandet av en skyddad art eller dess livsmiljö. Allvarliga miljöskador regleras tillsammans med förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador och har inte samma skälighetsbedömning. Ansvaret är striktare.
Distinktionen är avgörande. För en föroreningsskada kan ansvaret jämkas; för en allvarlig miljöskada är utrymmet betydligt mindre.
Tidsgränserna 1969 och 1999
Två datum styr när 10 kap. miljöbalken alls kan tillämpas mot en enskild.
- 1 juli 1969 för verksamhetsutövare. Det krävs att verksamhetens faktiska drift har pågått efter detta datum. Att verksamheten funnits passivt på platsen räcker inte. Praxis är tydlig i den frågan.
- 1 januari 1999 för fastighetsförvärvare. Subsidiärt fastighetsägaransvar gäller bara den som förvärvat fastigheten efter detta datum. Förvärv genom arv, bodelning eller fastighetsreglering räknas inte, och inte heller förvärv av andelar eller aktier i en juridisk person som äger en fastighet.
Gränserna är inte godtyckliga. De speglar när lagstiftaren bedömt att verksamhetsutövare respektive fastighetsförvärvare haft rimlig möjlighet att förutse miljöansvaret.
Vem är ansvarig för ett förorenat område?
Ansvaret är hierarkiskt. Tillsynsmyndigheten ska i första hand vända sig till verksamhetsutövaren. Saknas verksamhetsutövare, kan ansvaret riktas mot fastighetsägaren. Finns ingen av dessa kan statlig finansiering aktualiseras.
Verksamhetsutövaren
Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet, eller vidtagit en åtgärd, som bidragit till föroreningsskadan är ansvarig för avhjälpandet enligt 10 kap. 2 § miljöbalken. Begreppet verksamhetsutövare är inte definierat i lagstiftning, utan tolkas i praxis utifrån faktisk eller rättslig möjlighet att vidta åtgärder.
Flera kan vara verksamhetsutövare samtidigt. I praxis har t.ex. oljebolag bedömts vara verksamhetsutövare vid sidan av återförsäljaren, eftersom oljebolaget hade nyttjanderättsavtal, var cisterninnehavare och kunde säga upp avtalet. Moderbolagets kan även bli ansvariga för dotterbolags föroreningar om det t.ex. via koncernbidrag möjliggjort fortsatt drift som bidragit till förening. Kraven på att kunna visa att så skett är dock höga i praxis.
Också exploatörer kan bli verksamhetsutövare. I NJA 2012 s. 125 (Kustbostäder) blev en exploatör ansvarig genom att grävning och schaktning frigjorde och spred föroreningar. Liknande slutsatser har dragits i andra mål. Fördjupningen kring detta kommer i kommande artikel om verksamhetsutövaransvaret.
Fastighetsägaren
Saknas verksamhetsutövare träder fastighetsägaransvaret in enligt 10 kap. 3 § miljöbalken. Ansvaret är subsidiärt och förutsätter att det finns ett verksamhetsutövaransvar i botten. Saknas verksamhetsutövaransvar, exempelvis för att verksamheten avslutades före 1969, finns heller inget fastighetsägaransvar. Praxis bekräftar att fastighetsägaransvaret inte existerar fristående.
Tre förutsättningar måste uppfyllas:
- Förvärv efter 1 januari 1999. Köp, byte, gåva, tillskott till bolag eller utdelning räknas. Arv, bodelning, fastighetsreglering och förvärv av andelar i bolag räknas inte.
- Kände till eller borde ha känt till föroreningen. Vad du kände till vid köpet är avgörande. I ett fall som avsåg en jordbruksfastighet friades en köpare som inte kände till tidigare bildemontering och inte heller såg synliga tecken. För industrifastigheter har ansvaret resulterat i motsatt utgång: tidigare verksamhet med trikloretylen, alla tidigare utövare avvecklade, och en undersökning hade visat föroreningen.
- Subsidiärt mot verksamhetsutövaren. Ansvaret träder in först när verksamhetsutövaren saknas eller saknar förmåga. I praxis bedömdes fastighetsägaransvaret ha inträtt eftersom likvidationen avslutats tio år tidigare och en fortsatt likvidation inte längre kunde ge medel.
Privatbostadsfastigheter har en särställning. Endast den person som faktiskt kände till föroreningen vid förvärvet kan göras ansvarig, inte den som “borde ha känt till”. Definitionen av privatbostad följer skattelagstiftningen och omfattar småhus, ägarlägenhet och obebyggd tomt avsedd för bostadsbygge.
När flera är ansvariga
Finns flera ansvariga svarar de solidariskt enligt 10 kap. 6 § miljöbalken. Tillsynsmyndigheten kan välja vem den vänder sig till, och den som betalar kan i sin tur väcka s.k. regresstalan mot övriga, d.v.s kräva dem på deras del av kostnaderna.. Fördelningen mellan ansvariga ska göras efter vad som är skäligt med hänsyn till medverkan och omständigheterna i övrigt.
En viktig nyans finns för den vars bidrag är obetydligt. Visar verksamhetsutövaren att dennes bidrag till miljöskadan är så obetydligt att det inte ensamt motiverar något avhjälpande, ska denne bara ansvara för den del som motsvarar bidraget.
När ingen är ansvarig
Finns varken verksamhetsutövare eller fastighetsägare att rikta krav mot, kan staten finansiera avhjälpandet. Förordning (2022:98) om statligt stöd till åtgärder för efterbehandling av föroreningsskador reglerar bidragssystemet, som hanteras av Naturvårdsverket via länsstyrelserna. Statlig finansiering är dock ingen automatisk lösning, och prioriteringen styrs av riskklassning enligt MIFO-metoden.
Hur stor del måste du betala?
Att vara ansvarig betyder inte alltid att du är fullt ansvarig för allt. Skälighetsbedömningen i 10 kap. 4 § miljöbalken styr ansvarets omfattning, och praxis ger ofta utrymme för jämkning.
Bedömningen sker i två steg enligt praxis:
- Miljömässigt motiverade och kostnadsmässigt rimliga åtgärder. Vilka typer av åtgärder är motiverade utifrån föroreningens karaktär, riskbild och plats? Här prövas vilken efterbehandlingsambition som överhuvudtaget är skälig.
- Ansvarets omfattning. Hur stor del av kostnaden ska den enskilda ansvariga bära? Här vägs hur lång tid som förflutit sedan föroreningarna uppkom, vilken skyldighet att förhindra skador som gällde då, om verksamheten bedrevs på ett vid tiden accepterat sätt, och omständigheterna i övrigt.
Tidsaspekten är central. Föroreningar som uppkommit före 1950-talet jämkas i praktiken till noll. För perioden 1960–30 juni 1969 finns ett begränsat ansvar. Föroreningar efter 1 juli 1969 medför fullt ansvar.
I undersökningsskedet är jämkning ovanlig. MÖD har genomgående hållit utrymmet smalt; ett undantag är där verksamhetsutövaren inte har bidragit till alla föroreningar som hittats. Vid själva åtgärderna är jämkningsutrymmet större.
Specialsituationer
Tre situationer skapar regelmässigt komplikationer och behandlas i egna fördjupningar.
Konkurs, likvidation och företagsöverlåtelse
När bolaget som orsakat föroreningen inte finns kvar i sin ursprungliga form blir frågan vem som tar över ansvaret. Ett aktiebolag upphör genom likvidation eller konkurs, och efter att likvidationen avslutats förlorar man möjligheten att kräva ut fordringar som inte anmälts inom kallelsetiden. Det finns enmöjlighet att rikta krav mot bolaget som verksamhetsutövare även efter avslutad likvidation, om det går att visa att gäldenären känt till fordran vid likvidation.
Konkursbo svarar enligt huvudregeln inte för konkursgäldenärens förpliktelser. Krav kan dock riktas mot konkursboet om boet fortsätter bedriva verksamheten eller förvarar material som ger upphov till förorening.
Vid inkråmsöverlåtelse beaktas bland annat fortsatt drift av likartad verksamhet, tekniskt och miljömässigt samband, övertagande av personal och utrustning, ägarsamband och övertagande av tillstånd när man bedömer om övertagande bolag blir ansvarig.
Köpa en förorenad fastighet
Vid fastighetsförvärv triggar köpet ansvaret. Omständigheterna vid köpet är avgörande för om du borde ha känt till föroreningen. Att fundera på undersökningar i efterhand hjälper inte; bedömningen görs utifrån vad som var känt eller upptäckbart vid själva köptillfället.
För dig som planerar ett förvärv är miljörättslig due diligence ofta avgörande, och samspelet med jordabalkens felregler skapar ett dubbelt regelverk att navigera.
Förvaringsfall
Avgränsat material som tunnor, cisterner eller en urinbrunn bedöms som förvaringsfall enligt 9 kap. miljöbalken, alltså pågående miljöfarlig verksamhet. Föroreningen är då inte ett förorenat område i 10 kap.-bemärkelse.
Fast förorening i mark eller sediment bedöms tvärtom som förorenat område. Gränsdragningen är avgörande för vilket regelverk som tillämpas och därmed för ansvaret.
Reflektioner som miljöjurist med över 15 års erfarenhet
Ansvar kring förorenade områden är ett av de få tillfällen då jag rekommenderar att direkt kontakta en miljöjurist om tillsynsmyndigheten kontaktar er verksamhet. Detta för att konsekvenserna för en verksamhet kan bli mycket stora och kostsamma.
Det är därför jag återkommer till en sak i nästan varje uppdrag: gör en egen ansvarsutredning. Som verksamhetsutövare kan ni ha information som tillsynsmyndigheten inte har. En egen utredning ger dig också oftast en bredare bild över omständigheterna. I mitt arbete har jag sett hur en egen ansvarsutredning har tillfört andra verksamhetsutövare, vilket kan minska kostnaderna för eventuell avhjälpande på ett betydande sätt. Ibland har det också lett till att det konstaterats att det inte finns ett ansvar.
Vill du lära dig mer om ansvar för förorenade områden?
Om du arbetar som miljökonsult, fastighetsförvärvare eller regelbundet kommer i kontakt med förorenade områden i din yrkesroll kan Paneos digitala kurs ge dig värdefulla kunskaper och förståelse för området. Kursen ger dig en grundläggande förståelse för juridiken kring ansvar för förorenade områden.
Efter kursen kan du:
- Bedöma ansvaret för förorenade områden
- Förstå när ansvaret överförs till en annan part
- Navigera dig i juridiken för verksamhetsutövare och fastighetsägare
Behöver du juridiskt ombud?
Står du inför ett föreläggande eller har du fått en ansvarsutredning? Paneo arbetar som juridiskt ombud i miljörättsliga ärenden och hjälper verksamhetsutövare och fastighetsägare att kartlägga ansvar, bemöta tillsynsmyndighetens utredningar och driva ärenden genom prövning och överklagande. Kontakta oss för en första bedömning av din situation.
Paulina Rautio
Paulina är miljöjurist med över femton års erfarenhet av tillståndsprövningar inom både privat och offentlig sektor. Hennes bakgrund från domstol och myndighet ger henne en bred förståelse för både verksamheternas behov och de krav som ställs i miljörättsliga processer.