Delat ansvar och regress

När flera är ansvariga för samma förorening

Att vara en av flera ansvariga är snarare regel än undantag i större föroreningsärenden. En förorening har ofta byggts upp under decennier, av flera verksamhetsutövare efter varandra eller sida vid sida.. Grunden för ansvaret är densamma oavsett hur många ni är: förorenaren betalar-principen i 2 kap. 8 § miljöbalken, preciserad i det primära verksamhetsutövaransvaret enligt 10 kap. 2 § miljöbalken och det subsidiära fastighetsägaransvaret enligt 10 kap. 3 § miljöbalken.

Det som gör flerpartssituationen särskild är att ansvaret kan fungera på två skilda plan samtidigt. Utåt, mot tillsynsmyndigheten, är ansvaret solidariskt. Inåt, mellan er, fördelas kostnaden efter skälighet. Bara för att du fått föreläggandet innebär inte att du får hela ansvaret.  Kravet riktas rakt oftast till den som det  är enklast att nå eller har pengar. Resten av artikeln följer de två planen i tur och ordning.

Solidariskt ansvar: myndigheten kan kräva hela beloppet av dig

När flera verksamhetsutövare har bidragit till samma föroreningsskada svarar de solidariskt enligt 10 kap. 6 § första stycket miljöbalken. Solidariskt ansvar betyder att var och en av er ansvarar för hela avhjälpandet, inte bara för en andel som motsvarar det egna bidraget. Tillsynsmyndigheten kan därför välja fritt vem eller vilka av de ansvariga den riktar sitt föreläggande mot, och den behöver inte dela upp kravet i förväg.

I praktiken innebär det att myndigheten ofta vänder sig till den part som är enklast att nå och som har förmåga att utföra eller bekosta åtgärden. Är någon i kretsen upplöst, svår att lokalisera eller på obestånd, spelar det ingen roll för dig som är kvar och kan betala. Kravet kan landa i sin helhet hos dig. Du kan inte freda dig genom att peka på att andra också är ansvariga i vart fall i undersökningsskedet. Myndighetens uppgift är att få föroreningen avhjälpt, inte att åstadkomma en rättvis fördelning mellan er.

Det finns en viktig nyans här. Att ansvaret är solidariskt betyder inte att myndigheten hoppar över skälighetsprövningen. Myndigheten prövar fortfarande vilken åtgärd som är miljömässigt motiverad och rimlig, och hur stor del av den åtgärden som är skälig att kräva enligt 10 kap. 4 § miljöbalken. Den prövningen behandlas i artikel 4. Det solidariska ansvaret gäller den skäliga åtgärd som återstår efter den bedömningen: för den delen kan hela åtgärden krävas av en enda part om inte en skälighetsbedömning landar i en annan bedömning.

Varför myndigheten inte fördelar mellan er

Myndigheten behöver inte fördela ansvaret mellan flera ansvariga. Det solidariska ansvaret är skapat för att underlätta för tillsynsmyndigheten för att få till åtgärder utan att behöva fastna i fördelning av ansvar. Regelns syfte är att skydda miljön och det allmänna, inte att agera medlare mellan de ansvariga. Om myndigheten var tvungen att utreda och fastställa varje parts exakta andel innan den fick agera, skulle avhjälpandet fördröjas av frågor som egentligen rör parternas ekonomiska mellanhavanden.

Skälig fördelning: hur kostnaden delas mellan er

Mellan de ansvariga fördelas kostnaden efter vad som är skäligt enligt 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken. Det som de solidariskt ansvariga sammantaget ska betala ska alltså fördelas inbördes efter en skälighetsbedömning, med hänsyn till i vilken omfattning var och en har medverkat till föroreningen och till omständigheterna i övrigt. Det är på det här planet den enskilda partens egentliga andel avgörs.

För dig som har fått hela kravet möjliggör lagen att kräva de övriga verksamhetsutövarenas andel av saneringen. Lagen förutsätter att den som fått bära mer än sin andel ska kunna få mellanskillnaden av de andra. Den inbördes fördelningen är alltså inte en välvillig möjlighet utan en rättighet, förutsatt att du driver den. Hur du gör det praktiskt behandlas längre ned under regress.

Vad som väger i fördelningen

Vid den inbördes fördelningen väger tre saker tyngst: hur mycket var och en har medverkat till föroreningen, hur lång tid som förflutit och vilken skyldighet var och en haft att förhindra skadan. Ju större bidrag, desto större andel. Ju äldre bidrag, desto mer kan ansvaret jämkas nedåt. Logiken är densamma som i skälighetsbedömningen i artikel 4, och det är ingen slump: en liknande skälighetsavvägning som avgör hur mycket en ansvarig ska betala mot myndigheten återkommer när kostnaden ska delas mellan flera.

Utöver de faktorerna finns “omständigheterna i övrigt”, som är en öppen bedömningsgrund. Den ger utrymme att väga in mer än bara den fysiska andelen förorening. Här ryms sådant som vad parterna kände till, hur de agerat och vad de avtalat med varandra. Det gör fördelningen mindre mekanisk än att bara mäta mängden utsläpp per part eller verksamhetstid, och det öppnar för argument åt båda håll. Den som medverkat mindre men ändå haft god insikt om risken kan få bära mer än sin rena andel, och tvärtom.

När ett obetydligt bidrag kan begränsa ansvaret

Miljöbalken ger en möjlighet att begränsa ansvaret för den vars bidrag till föroreningen varit så litet att det inte ensamt motiverar något avhjälpande. Visar du att din medverkan är obetydlig i den meningen, ska du bara svara för den del som motsvarar ditt bidrag, och inte för hela skadan solidariskt. För en liten aktör bland flera större kan det vara ett avgörande argument, eftersom det bryter själva solidariteten för just din del.

Undantaget ska dock inte överskattas. Domstolarna har varit restriktiva med att tillämpa det, och tröskeln för att ett bidrag ska anses obetydligt ligger lågt. Det räcker inte att din andel är mindre än de andras. Bidraget ska vara så litet att det i sig inte skulle ha föranlett någon åtgärd alls. Det här är därför ett argument som ska bygga på ett väl dokumenterat underlag om vad just din verksamhet gett upphov till, inte på en allmän känsla av att du bidragit mindre än andra.

Regress: så får du tillbaka det du lagt ut för andra

Regresstalan är namnet på det anspråk du riktar mot dina medansvariga för att få tillbaka det du betalat utöver din egen andel. Har du bekostat en sanering som enligt den skäliga fördelningen borde ha delats med andra, är det genom regresstalan du kräver in mellanskillnaden. Regressen är alltså den praktiska mekanism som förvandlar rätten till skälig fördelning i 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken till pengar tillbaka på ditt konto.

Det viktiga att förstå är att regresstalan är din uppgift, inte myndighetens. Tillsynsmyndigheten är klar när föroreningen är avhjälpt. Den hjälper dig inte att driva in andelar från de andra, och den tar inte ställning i tvisten mellan er. Bli därför inte passiv i tron att systemet självt ska rätta till en snedfördelning. Gör du inte det, blir den slutliga fördelningen densamma som myndighetens val av adressat, vilket sällan är detsamma som en skälig fördelning.

Var och hur du driver en regresstalan

En regresstalan om fördelning av avhjälpandekostnader enligt 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken prövas av mark- och miljödomstol. Det är alltså inte tillsynsmyndigheten eller allmän domstol du vänder dig till, utan den domstol som annars prövar miljöbalksärenden. Du för talan mot en eller flera av dina medansvariga och yrkar att de ska betala den del av dina kostnader som enligt skälighetsbedömningen faller på dem.

För att lyckas behöver du kunna visa tre saker. För det första att avhjälpandet som du gjort är skäligt. Du ska visa att åtgärden varit nödvändig och de kostnader som uppkommit genom åtgärden varit nödvändiga. Här krävs det dokumentation om vad som gjorts och varför. För det andra  att motparten är ansvarig för samma föroreningsskada. För det tredje vad som är en skälig fördelning mellan er. Alla leden vilar på bevisning: vem som bedrivit vilken verksamhet, under vilken tid och med vilket bidrag till föroreningen. Ju bättre du kartlagt detta redan när saneringen genomfördes, desto starkare står du i regressmålet. Det är en av flera anledningar till att dokumentationen inte kan vänta tills tvisten är ett faktum.

Fallgropar: konkurs, okända medansvariga och preskription

Regressrätten är bara värd något om det finns någon solvent att kräva, och om du kräver i tid. Den första fallgropen är att en medansvarig är i konkurs, upplöst eller okänd. Är motparten ett bolag som avvecklats eller saknar tillgångar, kan din regressfordran bli lika värdelös som myndighetens ursprungliga krav skulle ha varit mot samma part. Solidariteten skyddar myndigheten mot den risken genom att flytta den till dig. Ingen begränsar ditt ansvar om du inte agerar och överklagar föreläggandet om åtgärder. Hur ansvaret rör sig genom konkurs, likvidation och överlåtelse behandlas i artikel 7, och den analysen är minst lika relevant när du ska bedöma vem det är någon idé att rikta regress mot.

Den andra fallgropen är tid. En regressfordran kan preskriberas, och frågan om när preskriptionstiden börjar löpa har prövats i högsta instans utan att svaret är självklart för den som dröjer. Praxis visar att den som väntar med att kräva sina medansvariga riskerar att stå utan möjlighet att få ut något alls. Behandla därför regressen som en fordran som måste bevakas aktivt från den dag fordran uppstår, inte som något du kan ta itu med när saneringen väl är avslutad och lugnet lagt sig.

Avtalens roll: vad ni kan reglera mellan er

Avtal mellan parterna påverkar den inbördes fördelningen, men aldrig myndighetens krav. Det här är en distinktion som återkommer genom hela serien och som är särskilt viktig här. Ni kan i ett avtal, till exempel en friskrivning eller ett skadeslöshetsåtagande i samband med ett fastighetsköp eller en verksamhetsöverlåtelse, bestämma hur en framtida saneringskostnad ska bäras mellan er. Ett sådant avtal kan väga tungt vid den skäliga fördelningen enligt 10 kap. 6 § andra stycket miljöbalken, som en av “omständigheterna i övrigt”.

Praxis visar hur långt det kan gå. En köpare som förvärvat en fastighet med kännedom om både föroreningen och ett tidigare åtagande om att svara för saneringen har fått bära hela kostnaden inbördes, trots att en annan part rent faktiskt orsakat föroreningen. Resonemanget var att den som accepterar en framtida saneringskostnad normalt gör det mot ett lägre pris, och att en annan fördelning skulle ge parten dubbel kompensation. Det som avtalats och det parterna känt till slår alltså igenom i fördelningen.

Men avtalet stannar mellan er. Det binder inte tillsynsmyndigheten, som fortfarande kan rikta sitt krav mot vem den vill enligt de offentligrättsliga reglerna. Har du avtalat bort ansvaret mot en motpart och myndigheten ändå kräver dig, måste du först avhjälpa och därefter använda avtalet i regressledet. Avtalet styr med andra ord regressen, inte myndighetsansvaret. 

Så förbereder du dig

Det praktiskt viktigaste rådet till dig som är en av flera ansvariga är enkelt: agera som om hela kravet kan landa hos dig, för det kan det. Tre saker gör skillnad, och alla tre är enklare att göra tidigt än sent.

1. Dokumentera medverkan tidigt. Kartlägg din egen och de andras andel i föroreningen medan underlaget fortfarande finns kvar: verksamhetshistorik, drifttider, vad som släppts ut och av vem. Det underlaget är din bevisning både mot myndighetens skälighetsbedömning och i ett senare regressmål.
2. Reglera fördelningen i avtal i förväg. Ska du köpa, sälja eller driva verksamhet tillsammans med andra, bestäm hur ett framtida saneringsansvar ska fördelas. Ett tydligt avtal väger in i den inbördes fördelningen och kan avgöra utgången, även om det inte påverkar myndighetens krav.
3. Agera i tid mot både myndighet och medansvariga. Bevaka din regressfordran från den dag du betalar, och vänta inte med att kräva de andra. Ju längre du dröjer, desto större är risken att en motpart hinner avvecklas eller att fordran preskriberas.

Reflektioner som miljöjurist med över 15 års erfarenhet

Den vanligaste missuppfattningen jag möter i flerpartsärenden är tron att ansvaret automatiskt delas för att de ansvariga är flera. Det gör det inte, i vart fall inte mot myndigheten. Jag har sett verksamhetsutövare bli överrumplade av att hela kravet riktas mot just dem, trots att de bidragit till en mindre del av en förorening som byggts upp av flera under lång tid. Överraskningen bottnar nästan alltid i att de två planen aldrig hållits isär: att solidariteten utåt och skäligheten inåt är två olika saker, som avgörs i olika ordningar och av olika instanser.

Det jag återkommer till är att den som förstår den skillnaden slutar vara passiv. Solidariteten är obekväm, men den är inte slutstationen. Den som betalat mer än sin del  har en väg tillbaka, men vägen kräver eget arbete: bevisning om vem som bidragit med vad, koll på avtalen och framför allt tempo. De regressmål som slutar illa gör det sällan för att fördelningen egentligen var rimlig, utan för att motparten hann bli insolvent eller för att fordran hann bli för gammal.

Min praktiska slutsats är densamma som löper genom hela den här serien. Ju tidigare du klarlägger din position, desto större är handlingsutrymmet. I flerpartsärenden betyder det att dokumentera din andel och de andras redan när föroreningen aktualiseras, inte när kravet på hela beloppet redan ligger på bordet. Den som gör det står starkare i varje led som följer: mot myndighetens skälighetsbedömning, i förhandlingen med sina medansvariga och till sist i domstolen, om det behöver gå så långt.