Artiklar inom ämnet
Om Paneo
Paneo hjälper verksamhetsutövare, fastighetsägare och VA-huvudmän att lösa deras miljörättsliga och va-juridiska problem.
Prenumerera på Paneos kunskapsbrev
Det händer mycket inom både miljörätten och va-rätten vilket gör att det är en utmaning att hålla sig uppdaterad. I Paneos kunskapsbrev delar jag med mig av nyheter, de senaste uppdateringarna och mina tankar om ny praxis och kommande lagstiftning.
Texten här är allmän information om miljörätt och ansvar om förorenade områden, inte juridisk rådgivning. De beskriver hur regler och processer fungerar i generella termer och tar inte hänsyn till omständigheterna i ditt specifika ärende. Står du inför en tillståndsprövning eller en miljörättslig fråga rekommenderar vi att du kontaktar en miljöjurist som kan ge råd utifrån din situation. Kontakta gärna oss på Paneo.
Innehåll
Förvaringsfall eller förorenat område: när blir du som fastighetsägare ansvarig för det andra lämnat kvar?
Om det ligger gammalt avfall eller kvarlämnade kemikalier på din mark kan svaret på om du är ansvarig hänga på en enda fråga: räknas det som ett förvaringsfall eller som ett förorenat område? Skillnaden är inte akademisk. Den avgör vilket regelverk som gäller, om tidsgränsen 1999 och kravet på kännedom skyddar dig, och i förlängningen om du som fastighetsägare över huvud taget kan hållas ansvarig. Den här artikeln går igenom var gränsen går och vad passivt ägande faktiskt innebär i ansvar.
Kort sammanfattning
Samma avfall på samma mark kan bedömas på två sätt med helt olika följder. Som förvaringsfall behandlas situationen som pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken. Den som förvarar avfallet, alltså kan vara fastighetsägaren själv, ses då som verksamhetsutövare, och ansvaret gäller oavsett när fastigheten förvärvades och utan krav på kännedom vid köpet. Som förorenat område behandlas situationen enligt 10 kap. miljöbalken, där fastighetsägarens ansvar är subsidiärt och kräver både förvärv efter den 1 januari 1999 och att du kände till eller borde ha känt till föroreningen. Klassningen avgör alltså om skydden gäller eller inte. Praxis visar att avfall som en gång tillförts marken och där den aktiva hanteringen upphört i regel bedöms som förorenat område, inte som pågående förvaring. Till detta kommer ett passivitetsansvar: att låta en pågående olägenhet fortgå trots kännedom och möjlighet att ingripa kan dra in dig i ansvaret. Begreppet “förvaringsfall” finns inte i lagtext utan har vuxit fram i praxis.
Avfall eller kemikalier som någon annan lämnat på din mark
Det praktiska läget är vanligare än man tror. Du äger en fastighet där en tidigare verksamhet lämnat kvar tunnor, kemikalier eller upplag av avfall. Kanske har du köpt marken, kanske ärvt den, kanske hyrde en verksamhet som gått i konkurs lokalerna av dig. Du orsakade inget av det själv, och din första reaktion är rimligen att detta måste vara någon annans problem.
Så enkelt är det inte alltid. Miljöbalken skiljer mellan två helt olika grunder för ansvar, och vilken av dem som träffar din situation avgörs av hur det kvarlämnade materialet ska klassas. Den ena grunden gäller den som bedriver miljöfarlig verksamhet här och nu, enligt 9 kap. miljöbalken. Den andra gäller den som ska avhjälpa en historisk föroreningsskada, enligt 10 kap. miljöbalken. Det centrala för dig som ägare är att den första grunden kan träffa dig oavsett hur och när du blev ägare, medan den andra bara träffar dig under betydligt snävare förutsättningar.
Därför är klassningen inte en teknikalitet för jurister. Den är den fråga som avgör om du alls hamnar i ansvarskretsen. Innan du bedömer hur mycket du kan behöva betala måste du veta på vilken av de två grunderna kravet vilar.
Två olika konsekvenser
De två kategorierna leder till olika ansvarssubjekt, olika tidsgränser och olika krav på vad du visste. Nedan går vi igenom dem var för sig och ställer dem sedan mot varandra i en tabell.
Förvaringsfall: pågående miljöfarlig verksamhet
Ett förvaringsfall innebär att du på en bestämd fastighet förvarar ämnen, avfall eller kemikalier som kan läcka och orsaka förorening. Det behandlas som pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken, där miljöfarlig verksamhet definieras i 9 kap. 1 § miljöbalken. Poängen är att förvaringen anses pågå så länge materialet ligger kvar, även om ingen aktiv hantering sker och även efter att den ursprungliga verksamheten upphört. Enligt domstolspraxis har det krävts att avfallet är avgränsat för att det ska ses som ett förvaringsfall, t.ex. deponier, högar med massor, tankar eller en urinbrunn.
Konsekvensen är att den som “förvarar”, alltså fastighetsägaren som låter kvarlämnat avfall eller kemikalier ligga kvar, kan betraktas som verksamhetsutövare. Det avgörande är rådigheten och nutiden: du förfogar över en pågående risk och har möjlighet att åtgärda den. Eftersom ansvaret bygger på den pågående förvaringen och inte på ett historiskt förvärv, är det oberoende av när du blev ägare och förutsätter inte att du kände till något vid köpet. Vad som krävs för att räknas som verksamhetsutövare, och begreppet bestämmande inflytande, behandlas närmare i artikeln om verksamhetsutövarens ansvar i serien.
Begreppet förvaringsfall står inte i miljöbalken. Det har vuxit fram i praxis, ursprungligen under den äldre miljöskyddslagen och därefter förts över till miljöbalken. Du ska alltså inte leta efter en paragraf som uttryckligen nämner förvaringsfall, för den finns inte. Det är en beteckning på en situation som rättstillämpningen har hanterat som pågående verksamhet.
Förorenat område: historisk föroreningsskada
Ett förorenat område behandlas i stället enligt 10 kap. miljöbalken, som reglerar ansvaret för att avhjälpa en föroreningsskada. Här är utgångspunkten en annan. Det primära ansvaret vilar på den som bedrivit den verksamhet som orsakade föroreningen, enligt 10 kap. 2 § miljöbalken. Fastighetsägarens ansvar är subsidiärt, alltså underordnat, och inträder först när kretsen av verksamhetsutövare är uttömd.
För att fastighetsägaren ska kunna hållas ansvarig enligt 10 kap. 3 § miljöbalken krävs dessutom två saker utöver att en verksamhetsutövare saknas. Fastigheten ska ha förvärvats efter den 1 januari 1999, och du ska ha känt till eller borde ha känt till föroreningen vid förvärvet. Det är två verkliga trösklar som skyddar den som köpt tidigare eller köpt i god tro. Den fullständiga genomgången av det subsidiära förvärvsansvaret, vad som räknas som förvärv och vad kunskapskravet innebär, finns i artikeln om fastighetsägarens ansvar i serien.
Praxis ger här en viktig nyans. När avfall en gång tillförts marken och den aktiva hanteringen upphört, bedöms det normalt som ett förorenat område och inte som pågående förvaring, oavsett det ursprungliga syftet med att lägga dit avfallet. Mark som fyllts ut med industriavfall har till exempel bedömts som ett förorenat område enligt 10 kap. miljöbalken, inte som pågående förvaring, oavsett om syftet var att bli av med avfallet, att fylla ut marken eller båda. Alla kvarlämnade massor blir alltså inte automatiskt ett förvaringsfall som binder den nuvarande ägaren utan massorna måste kunna avgränsas. Jämförelsetabell: förvaringsfall mot förorenat område
Tabellen sammanfattar de skillnader som avgör din ansvarsställning.
Fråga | Förvaringsfall | Förorenat område |
|---|---|---|
Regelverk | Pågående miljöfarlig verksamhet, 9 kap. miljöbalken | Föroreningsskada, 10 kap. miljöbalken |
Vem är ansvarig | Den som förvarar, alltså kan vara fastighetsägaren själv som verksamhetsutövare | I första hand verksamhetsutövaren, i andra hand fastighetsägaren (subsidiärt) |
Tidsgräns | Ingen 1999-gräns. Ansvaret gäller så länge förvaringen pågår och du äger fastigheten | Fastighetsägaransvar kräver förvärv efter den 1 januari 1999 |
Kunskapskrav | Inget krav på kännedom vid förvärvet | Krävs att du kände till eller borde ha känt till föroreningen vid förvärvet |
Vad ansvaret bygger på | Rådighet och nutid: att du förfogar över en pågående risk | Förvärvet: att du köpt, bytt eller fått fastigheten i ett visst skick |
Varför klassningen avgör om du blir ansvarig
Klassningen avgör om de skydd som finns i 10 kap. gäller för dig eller inte. Det är den praktiska kärnan i hela frågan. Om din situation bedöms som ett förorenat område kan du luta dig mot att ansvaret är subsidiärt, att det krävs ett förvärv efter 1999 och att kunskapskravet ska vara uppfyllt. Bedöms samma situation i stället som ett förvaringsfall faller de invändningarna bort, eftersom ansvaret då inte hänger på förvärvet utan på att du äger och förvarar här och nu.
Det betyder att argumenten “jag orsakade det inte” och “jag köpte före 1999” har helt olika bärkraft beroende på klassningen. Mot ett förorenat område kan de vara avgörande. Mot ett förvaringsfall biter de sämre, eftersom förvaringsfallsansvaret varken förutsätter att du orsakade föroreningen eller att du förvärvade fastigheten vid en viss tidpunkt.
Här finns också en spänning som är värd att känna till. Förvaringsfallsansvaret kan slå hårt mot en ägare som köpt i god tro och aldrig själv orsakat något, just därför att 1999-gränsen och kunskapskravet inte skyddar. Samtidigt skär gränsdragningen åt båda håll. I vissa fall används klassningen som förorenat område för att flytta tillbaka ansvaret till den ursprungliga förorenaren och därmed skydda den passive ägaren. Vilken väg bedömningen tar avgörs av omständigheterna i det enskilda fallet, och det är därför kartläggningen av vad som faktiskt ligger på och i marken är så viktig.
Passivitetsansvar
Att inte agera är i det här sammanhanget också ett val med rättsliga följder. En fastighetsägare som passivt låter en förvaring eller en pågående olägenhet fortgå, trots kännedom om den och möjlighet att ingripa, kan dras in i ansvaret. Logiken följer av förvaringsfallets natur: om den passiva förvaringen räknas som pågående miljöfarlig verksamhet, är det just din passivitet, att du låter materialet ligga kvar, som utgör verksamheten.
Det innebär att invändningen “jag har inte gjort något” kan vändas emot dig. I ett förvaringsfall är det inte handlandet utan underlåtenheten att avbryta en pågående risk som grundar ansvaret. Den som får kännedom om att det läcker, eller kan läcka, från kvarlämnat avfall på sin mark och ändå inte gör något, kan hamna i en sämre position än den som aldrig fick veta. Kunskap kombinerad med rådighet är det som flyttar fram ägarens position i ansvarskedjan.
Passivt godkännande
Passivt godkännande är den skärpta formen av samma tanke. Om du känner till en pågående förvaring eller olägenhet, har rådighet att ingripa men avstår, kan du anses ha godtagit situationen på ett sätt som drar in dig i ansvaret. Det handlar alltså inte bara om att du underlåter att sanera, utan om att din passivitet tolkas som ett accepterande av den pågående verksamheten.
Var den exakta gränsen går för när ett passivt godkännande inträder avgörs i det enskilda fallet, och de bärande faktorerna är kännedomen och rådigheten. Ju tydligare det är att du visste och kunde ha ingripit, desto större är risken att passiviteten läggs dig till last. För dig som ägare är den praktiska slutsatsen enkel att formulera men lätt att glömma: när du väl fått kännedom är avvaktan inte en neutral hållning.
Fastighetsägare och hyresgäst: vem är verksamhetsutövare?
När en hyresgäst bedriver verksamheten är hyresgästen normalt verksamhetsutövare, inte fastighetsägaren. Att äga marken är inte detsamma som att utöva verksamheten på den, och en ägare som enbart upplåtit fastigheten med nyttjanderätt bedriver inte därigenom hyresgästens verksamhet. Utgångspunkten är alltså att ansvaret för hyresgästens verksamhet ligger hos hyresgästen.
Men fastighetsägaren kan ändå dras in, och det på två vägar. Den ena är förvärvaransvaret enligt 10 kap. 3 § miljöbalken, om förutsättningarna för det är uppfyllda. Den andra är passivt godkännande: om du som ägare känt till en pågående förvaring eller olägenhet på fastigheten och haft rådighet att ingripa men avstått, kan du dras in trots att hyresgästen är den som egentligen orsakar problemet.
Det praktiska rådet blir därför att inte betrakta en hyresgästs hantering som något som ligger helt utanför din sfär. Har du kännedom om att en hyresgäst förvarar eller lämnar kvar material som kan förorena, och du har möjlighet att agera genom villkor i avtalet eller genom att kräva åtgärder, är passivitet en risk också för dig.
Så gör du: kartlägg, agera och var inte passiv
Det viktigaste du kan göra är att ta reda på vad som faktiskt ligger på och i marken, och att inte förlita dig på att “det var inte jag” eller “jag köpte före 1999” räcker som skydd. Om situationen klassas som ett förvaringsfall spelar de invändningarna mindre roll. Tre konkreta steg följer av det.
- Kartlägg vad som finns på fastigheten. Undersök om det finns kvarlämnat avfall, tunnor eller kemikalier som fortfarande kan läcka. Det är den typiska förvaringsfallssituationen, och det är också det som avgör om din situation ska bedömas som pågående förvaring eller som ett historiskt förorenat område.
- Var inte passiv när du får kännedom. Passivt godkännande kan dra in dig även när en hyresgäst eller en tidigare aktör är den egentliga orsaken. När du väl vet är avvaktan en risk, inte en säker hållning.
- Agera för att avbryta en pågående förvaring. Att omhänderta, sanera eller anmäla minskar både miljörisken och din egen exponering. Upptäcker du en förorening som kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön finns dessutom en skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten.
Hur hela ansvarssystemet hänger ihop, med föroreningsskada, verksamhetsutövare och fastighetsägare, finns i seriens huvudartikel.
Vill du lära dig mer om ansvar för förorenade områden?
Om du arbetar som miljökonsult, fastighetsförvärvare eller regelbundet kommer i kontakt med förorenade områden i din yrkesroll kan Paneos digitala kurs ge dig värdefulla kunskaper och förståelse för området. Kursen ger dig en grundläggande förståelse för juridiken kring ansvar för förorenade områden.
Efter kursen kan du:
- Bedöma ansvaret för förorenade områden
- Förstå när ansvaret överförs till en annan part
- Navigera dig i juridiken för verksamhetsutövare och fastighetsägare
Behöver du juridiskt ombud?
Står du inför ett föreläggande eller har du fått en ansvarsutredning? Paneo arbetar som juridiskt ombud i miljörättsliga ärenden och hjälper verksamhetsutövare och fastighetsägare att kartlägga ansvar, bemöta tillsynsmyndighetens utredningar och driva ärenden genom prövning och överklagande. Kontakta oss för en första bedömning av din situation.
Paulina Rautio
Paulina är miljöjurist med över femton års erfarenhet av tillståndsprövningar inom både privat och offentlig sektor. Hennes bakgrund från domstol och myndighet ger henne en bred förståelse för både verksamheternas behov och de krav som ställs i miljörättsliga processer.
Vanliga frågor
Vad är ett förvaringsfall enligt miljöbalken? Ett förvaringsfall är när någon på en fastighet förvarar avfall eller kemikalier som kan läcka och orsaka förorening. Det behandlas som pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken, och den som förvarar kan ses som verksamhetsutövare. Begreppet står inte i lagtexten utan har vuxit fram i praxis. Då kan du få ansvaret för att åtgärda riskerna med föroreningen.
Vad är skillnaden mellan förvaringsfall och förorenat område? Ett förvaringsfall behandlas som pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken, utan 1999-gräns och utan krav på kännedom vid förvärvet. Ett förorenat område behandlas enligt 10 kap. miljöbalken, där fastighetsägarens ansvar är subsidiärt och kräver förvärv efter den 1 januari 1999 samt att du kände till eller borde ha känt till föroreningen. Klassningen avgör vilka av dessa förutsättningar som gäller. Vid ansvar för förvaringsfall åtgärdar du risken med föroreningar medan ansvaret för förorenade områden kan omfatta krav på avhjälpande av hela föroreningen.
Kan jag bli ansvarig för avfall som en tidigare ägare lämnat? Ja, det kan du. Om det kvarlämnade materialet bedöms som ett förvaringsfall kan du som nuvarande ägare ses som verksamhetsutövare genom att du förvarar det, oavsett att någon annan lämnade det. Bedöms situationen i stället som ett förorenat område beror ditt ansvar på förvärvsförutsättningarna i 10 kap. 3 § miljöbalken. Dock riktas ansvar oftast i första hand mot verksamhetsutövaren enligt 10 kap. miljöbalken. Förvaringsfall aktualiseras oftast om det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare enligt 10 kap. miljöbalken.
Kan jag bli ansvarig fast jag köpte fastigheten före 1999? För fastighetsägaransvar enligt 10 kap. 3 § miljöbalken krävs ett förvärv efter den 1 januari 1999, så här skyddar tidsgränsen dig. I ett förvaringsfall gäller däremot ingen sådan gräns, eftersom ansvaret bygger på den pågående förvaringen och inte på förvärvstidpunkten.
Vilket ansvar har jag för en hyresgästs förorening? Normalt är hyresgästen verksamhetsutövare för sin egen verksamhet, inte du som fastighetsägare. Du kan ändå dras in genom förvärvsansvaret enligt 10 kap. 3 § miljöbalken om förutsättningarna är uppfyllda, eller genom passivt godkännande om du känt till en pågående olägenhet och haft möjlighet att ingripa men avstått.