Artiklar inom ämnet
Om Paneo
Paneo hjälper verksamhetsutövare, fastighetsägare och VA-huvudmän att lösa deras miljörättsliga och va-juridiska problem.
Prenumerera på Paneos kunskapsbrev
Det händer mycket inom både miljörätten och va-rätten vilket gör att det är en utmaning att hålla sig uppdaterad. I Paneos kunskapsbrev delar jag med mig av nyheter, de senaste uppdateringarna och mina tankar om ny praxis och kommande lagstiftning.
Texten här är allmän information om miljörätt och ansvar om förorenade områden, inte juridisk rådgivning. De beskriver hur regler och processer fungerar i generella termer och tar inte hänsyn till omständigheterna i ditt specifika ärende. Står du inför en tillståndsprövning eller en miljörättslig fråga rekommenderar vi att du kontaktar en miljöjurist som kan ge råd utifrån din situation. Kontakta gärna oss på Paneo.
Innehåll
Ansvar vid konkurs, likvidation och företagsöverlåtelse
När bolaget bakom en förorening går i konkurs, likvideras eller säljs vidare uppstår genast frågan om vem som blir kvar med ansvaret. Många utgår från att ett saneringsansvar slocknar när den juridiska person som orsakade föroreningen upphör. Så är det inte. Svaret beror i stället på hur bolaget upphörde, och den här artikeln går igenom hur avhjälpandeansvaret rör sig genom konkurs, likvidation, fusion och inkråmsöverlåtelse, och var det till slut hamnar.
Kort sammanfattning
Avhjälpandeansvaret enligt 10 kap. 2 § miljöbalken preskriberas inte och överlever därför att ett bolag upphör. Var ansvaret hamnar avgörs av avvecklingsformen. Vid en fusion övergår ansvaret till det övertagande bolaget, oavsett om det bidragit till föroreningen. Vid en inkråmsöverlåtelse följer ansvaret automatiskt inte med, om inte det förvärvande bolaget faktiskt bedrivit den förorenande verksamheten. Vid konkurs är konkursboet inte automatiskt ansvarigt för gäldenärens gamla föroreningar, men boet kan bli ansvarigt i egen rätt i ett förvaringsfall enligt 9 kap. 1 § miljöbalken, och kostnaden blir då massagäld. Är verksamhetsutövarkretsen uttömd kan ansvaret riktas mot fastighetsägaren enligt 10 kap. 3 § miljöbalken, och saknas även en ansvarig fastighetsägare återstår statliga bidrag. Vid likvidation kan ansvaret ligga kvar hos bolagsmän eller aktualisera fastighetsägarens ansvar. Grundprincipen är att ansvaret inte försvinner när ett bolag gör det, det flyttar sig.
Varför dör inte ansvaret med bolaget?
Avhjälpandeansvaret överlever bolagshändelser därför att det inte omfattas av preskription. Ett gammalt ansvar kan alltså aktualiseras decennier efter att den förorenande verksamheten upphört och långt efter att det ursprungliga bolaget försvunnit. Det gör bolagshistoriken avgörande på ett sätt som annars är ovanligt i affärslivet.
Grunden är förorenaren betalar-principen i 2 kap. 8 § miljöbalken och det primära verksamhetsutövaransvaret i 10 kap. 2 § miljöbalken. Ansvarig för avhjälpandet är den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som bidragit till en föroreningsskada. Vad som krävs för att räknas som verksamhetsutövare behandlas i artikel 2 i serien. Poängen här är en annan: verksamhetsutövare är juridiska personer som föds, ombildas och upphör, och varje sådan händelse väcker samma fråga. Är ansvaret en skuld som slocknar med bolaget, eller något som lever vidare?
För den som står inför ett krav, eller som ska köpa eller sälja ett bolag med en historik, är detta ingen akademisk fråga. Skillnaden mellan att fusionera in ett bolag, köpa dess aktier eller köpa dess inkråm får direkta konsekvenser för vem som ärver ett latent saneringsansvar. Varje avvecklings- och överlåtelseform har sin egen tumregel, och resten av artikeln går igenom dem i tur och ordning.
Konkurs
Vid en konkurs överlever avhjälpandeansvaret själva bolaget, men konkursboet träder inte automatiskt in i det. Utfallet avgörs av om boet fortsätter eller förvarar något som förorenar, och av vilka tillgångar som finns i boet. Nedan reds de tre lägena ut var för sig.
Är konkursboet ansvarigt för gäldenärens gamla föroreningar?
Nej, inte enbart i egenskap av konkursbo. Ett konkursbo är en egen juridisk person som förvaltar gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning. Boet ansvarar inte automatiskt för föroreningar som det konkursade bolaget orsakade innan konkursen. En sådan fordran är i grunden en fordran mot gäldenären, och den konkurrerar då med övriga borgenärer i konkursen som vilken oprioriterad fordran som helst. I praktiken innebär det ofta att fordran inte ger någon utdelning alls när boet är tomt.
Det betyder inte att boet är fritt från allt ansvar. Frågan är i stället om boet genom sitt eget agerande, eller genom vad det råder över, självt blir verksamhetsutövare. Det är där den viktiga gränsen går.
När blir konkursboet självt verksamhetsutövare?
Konkursboet blir ansvarigt i egen rätt när det fortsätter att bedriva den förorenande verksamheten, eller när det förvarar och råder över något som kan orsaka en förorening.
Den första situationen när ett konkursbo kan bli ansvarigt för föroreningarna är när den fortsätter bedriva verksamheten i konkursboet. Detta görs i vissa fall för att en verksamhet som fortfarande är i drift är lättare att sälja. I det fallet kan konkursboet bli ansvarigt för föroreningar som den fortsatta driften orsakar.
Det senare kallas ett förvaringsfall och vilar på 9 kap. 1 § miljöbalken, som definierar miljöfarlig verksamhet. Praxis på området är stabil sedan lång tid tillbaka: den som förvarar miljöfarligt avfall eller andra förorenande ämnen anses genom själva förvaringen bedriva miljöfarlig verksamhet. Har konkursboet tagit över en fastighet med kvarlämnade kemikalier, tunnor eller avfall som det har rådighet över, kan boet alltså bli ansvarigt för dessa oavsett vad gäldenären tidigare gjort.
Konkursboets ansvar är samtidigt begränsat i förvaringsfall. Praxis pekar mot förebyggande åtgärder, som att forsla bort farligt material som boet råder över, snarare än fullständig återställning av en gammal förorening. En skälighetsavvägning gör dessutom att kostnaderna ska stå i rimlig proportion. Konkursboets massagäldsansvar bör därför inte överdrivas till en generell regel om att boet får betala för allt. Det förutsätter ett förvaringsfall, och det begränsas av skäligheten.
Vad händer när boet saknar tillgångar?
När konkursboet är tomt och verksamheten har upphört flyttas frågan, den försvinner inte. Finns det ingen verksamhetsutövare kvar prövas nästa led i ansvarskedjan. Är förutsättningarna uppfyllda kan det subsidiära fastighetsägaransvaret enligt 10 kap. 3 § miljöbalken träda in. Saknas även en ansvarig fastighetsägare återstår i praktiken statliga bidrag för att finansiera avhjälpandet, som administreras via länsstyrelserna och Naturvårdsverket.
Att en förorening upptäcks efter en konkurs innebär alltså sällan att staten står handfallen. Ansvaret söker sig nedåt i ordningen tills det når någon som kan bära det, eller tills det landar hos det allmänna.
När verksamhetsutövarkretsen är uttömd
Innan ansvaret riktas mot en fastighetsägare måste myndigheten faktiskt ha uttömt kretsen av verksamhetsutövare, och det ställer krav på utredningen. Fastighetsägarens ansvar enligt 10 kap. 3 § miljöbalken är subsidiärt. Det förutsätter att det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta avhjälpandet. En konkurs räcker inte i sig som bevis för att så är fallet.
Praxis har skärpt kravet på den utredningen. Det räcker inte med knapphändiga uppgifter som hämtats in per telefon från en konkursförvaltare. Myndigheten måste kunna visa att verksamhetsutövaren verkligen saknade förmåga att utföra eller bekosta avhjälpandet vid tidpunkten för föreläggandet mot fastighetsägaren. För en fastighetsägare som får ett krav strax efter en konkurs är det en konkret invändningspunkt: har myndigheten faktiskt utrett verksamhetsutövarens oförmåga, eller har den bara konstaterat att bolaget är försatt i konkurs och gått vidare? Det är också viktigt att utreda att det inte finns andra ansvariga verksamhetsutövare innan den nuvarande verksamheten gick i konkurs som skulle kunna krävas på ett ansvar.
Fastighetsägarens ansvar, förvärvsbegreppet och kravet på att ha känt till eller borde ha känt till föroreningen behandlas i sin helhet i artikel 3. Här räcker det att fastlägga ordningen: verksamhetsutövaren först, fastighetsägaren därefter, och en dokumenterad oförmåga hos verksamhetsutövaren som förutsättning för steget däremellan.
Likvidation
Ja, en likvidation utplånar inte automatiskt ett latent avhjälpandeansvar, och var det hamnar avgörs av bolagsformen. En likvidation innebär att ett bolag avvecklas under ordnade former, tillgångarna omvandlas till pengar, skulderna betalas och överskottet skiftas ut. Men ett latent saneringsansvar som ännu inte har materialiserats i ett krav låter sig inte alltid regleras på det sättet, och då kan det leva vidare.
I ett handelsbolag svarar bolagsmännen personligen och solidariskt för bolagets förpliktelser. Det innebär att ansvaret kan ligga kvar hos bolagsmännen även efter att handelsbolaget likviderats. Att bolaget formellt upphört befriar alltså inte den som varit bolagsman från ett avhjälpandeansvar som är hänförligt till bolagets verksamhet.
För aktiebolag är bilden en annan, eftersom ägarna som utgångspunkt inte svarar personligen för bolagets skulder. Här blir frågan i stället om likvidationen var korrekt, en fordran om avhjälpande fanns, och om en fortsatt likvidation hade kunnat frigöra medel till avhjälpandet. Praxis visar att det subsidiära fastighetsägaransvaret kan anses ha inträtt när det kan uteslutas att en fortsatt likvidation av bolaget skulle ha gett medel till avhjälpandet. Med andra ord: så länge det finns en realistisk möjlighet att verksamhetsutövaren, genom fortsatt likvidation, kan bidra ekonomiskt, är kretsen inte uttömd och fastighetsägarens tur har inte kommit.
Alla dessa händelser, konkurser såväl som likvidationer, ska enligt praxis kartläggas och bedömas i den ansvarsutredning som myndigheten gör. Hur en sådan utredning är uppbyggd och hur du bemöter den behandlas i artikel 6.
Fusion
Vid en fusion följer avhjälpandeansvaret med det övertagande bolaget, fullt ut. En fusion innebär att ett bolags samtliga tillgångar och skulder övergår till ett annat bolag, och att det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation. Övergången sker genom universalsuccession, alltså en samlad övergång av rättigheter och skyldigheter. Det övertagande bolaget träder in i det överlåtande bolagets ställe i alla avseenden.
Det får en tydlig konsekvens för miljöansvaret. Verksamhetsutövaransvaret följer med i övergången, och det kan krävas ut av det övertagande bolaget oavsett om detta bolag självt har bidragit till föroreningen. Den som fusionerar in ett bolag ärver alltså dess latenta saneringsansvar på samma sätt som dess övriga skulder. Fusion är i det avseendet den avvecklingsform som är minst gynnsam för den som vill undvika att överta ett miljöansvar, och den mest förutsägbara: ansvaret följer med, punkt.
Inkråmsöverlåtelse
Vid en inkråmsöverlåtelse följer avhjälpandeansvaret automatisktinte med, till skillnad från vid en fusion. En inkråmsöverlåtelse innebär att en köpare förvärvar utvalda tillgångar ur en verksamhet, till exempel maskiner, lager, avtal och inventarier, men inte den juridiska person som ägde dem. Köparen tar då inte automatiskt över säljarens förpliktelser. Utgångspunkten är alltså den motsatta jämfört med fusionen.
Att tillgångar har förvärvats genom en inkråmsöverlåtelse är normalt inte tillräckligt för att avhjälpandeansvaret ska övergå till förvärvaren. Bedömningen tar i stället sikte på om förvärvaren kan anses ha övertagit eller bedrivit den verksamhet som orsakat föroreningen. Faktorer som kan påverka bedömningen är bl a om det skett ett övertagande av personal, produktionsutrustning, fastigheter, lokaler, kunder och miljötillstånd.
Det räcker inte att bolaget köpt tillgångarna. Detta illustreras av ett avgörande där ett nytt bolag hade tagit över en förorenande verksamhets tillgångar genom en inkråmsöverlåtelse från ett bolag som gått i konkurs. Kommunen förelade det nya bolaget att undersöka fastigheten, men föreläggandet upphävdes. Domstolen konstaterade att det nya bolaget inte hade bedrivit den förorenande verksamheten på platsen, att det tidigare bolaget bar ansvaret, och att den förorenande verksamheten hade upphört flera år innan det nya bolaget tog över. Avgörande var att personkopplingar mellan bolagen och själva överlåtelseformen saknade rättslig betydelse för ansvaret.
Den principen skär åt båda hållen. Den ger en förvärvare av inkråm ett tydligt försvar mot ett krav. Men den innebär också att en tillsynsmyndighet som vill komma åt ett tömt bolag inte kan följa med tillgångarna över till köparen enbart för att ägarkretsen är densamma.
Samtidigt bör slutsatsen nyanseras. Inkråm skyddar när det nya bolaget inte har bedrivit den förorenande verksamheten. Fortsätter det förvärvande bolaget i stället att driva samma förorenande verksamhet efter övertagandet, kan det bli verksamhetsutövare i egen rätt och därmed ansvarigt. Utgången i avgörandet ovan berodde på att den förorenande verksamheten hade upphört långt före överlåtelsen. Hade driften fortsatt kunde bedömningen ha blivit en annan. Skyddet ligger alltså inte i formen som sådan, utan i att det nya bolaget inte har bedrivit den förorenande verksamheten. För inkråmsöverlåtelser är det viktigt att titta på vad som övertagits och vilken verksamhet som fortsatt efter övertagande. Ju fler likheter med tidigare verksamhet, desto mer talar för att det är en inkråmsöverlåtelse där ansvaret för föroreningar har följt med.
Köpa bolag eller inkråm?
För den som ska förvärva en verksamhet är valet av transaktionsform en ren riskfråga när det gäller miljöansvar. De tre vanligaste strukturerna ger tre olika utfall, och skillnaden bör vägas in redan i due diligence.
- Aktieköp . Du köper bolaget som sådant, med allt vad det äger och är skyldigt. Bolaget förblir samma juridiska person och behåller därmed sitt verksamhetsutövaransvar. Ett latent saneringsansvar följer med köpet, även om det inte har materialiserats i ett krav ännu. Ett aktieförvärv utlöser däremot inte fastighetsägaransvaret enligt 10 kap. 3 § miljöbalken, eftersom fastigheten inte byter ägare, det gör bolaget.
- Inkråmsöverlåtelse . Du köper utvalda tillgångar men inte den juridiska personen. Verksamhetsutövaransvaret följer i regel inte med, förutsatt att du inte fortsätter att bedriva den förorenande verksamheten. Fusion. Du övertar det andra bolagets samtliga tillgångar och skulder genom universalsuccession. Miljöansvaret följer med fullt ut, oavsett bidrag.
Den som köper en fastighet, snarare än ett bolag eller inkråm, hamnar i en egen situation där själva köpet kan trigga ett ansvar. Oavsett struktur går det att fördela risken avtalsvägen genom garantier, friskrivningar och prisavdrag. Men ett sådant avtal binder bara parterna. Det påverkar inte vem tillsynsmyndigheten kan rikta sitt krav mot enligt miljöbalken, utan reglerar bara vem som slutligen ska bära kostnaden er emellan.
Reflektioner som miljöjurist med över 15 års erfarenhet
Den vanligaste missuppfattningen jag möter i de här ärendena är att ett saneringsansvar kan städas bort genom att avveckla eller ombilda ett bolag. Det stämmer sällan. Eftersom avhjälpandeansvaret inte preskriberas är det snarast tvärtom: bolagshistoriken blir ett spår som går att följa långt tillbaka, och en ansvarsutredning som är gjord med omsorg letar sig igenom konkurser, fusioner och likvidationer för att hitta var ansvaret tog vägen.
Det jag återkommer till är att formen på avvecklingen avgör vem som blir kvar med notan. Två i praktiken närmast identiska affärer, ett bolag som tar över en verksamhet, kan sluta helt olika beroende på om övertagandet skedde genom fusion eller genom en inkråmsöverlåtelse. Det är sällan en slump att den ena vägen valdes framför den andra, men konsekvenserna för miljöansvaret har historiskt inte tänkts igenom i förväg.
Min praktiska slutsats är densamma som löper genom hela den här serien. Ju tidigare du kartlägger historiken, desto större är handlingsutrymmet. För den som står inför en transaktion är miljöansvaret en fråga som hör hemma i due diligence, inte i efterhand. Och för den som redan har fått ett krav efter att ett bolag försvunnit finns det nästan alltid fler invändningsvägar än man först tror: bedrev det förvärvande bolaget verkligen den förorenande verksamheten, har myndigheten faktiskt utrett att verksamhetsutövaren saknade förmåga, och har alla led i kedjan prövats i rätt ordning?
Vill du lära dig mer om ansvar för förorenade områden?
Om du arbetar som miljökonsult, fastighetsförvärvare eller regelbundet kommer i kontakt med förorenade områden i din yrkesroll kan Paneos digitala kurs ge dig värdefulla kunskaper och förståelse för området. Kursen ger dig en grundläggande förståelse för juridiken kring ansvar för förorenade områden.
Efter kursen kan du:
- Bedöma ansvaret för förorenade områden
- Förstå när ansvaret överförs till en annan part
- Navigera dig i juridiken för verksamhetsutövare och fastighetsägare
Behöver du juridiskt ombud?
Står du inför ett föreläggande eller har du fått en ansvarsutredning? Paneo arbetar som juridiskt ombud i miljörättsliga ärenden och hjälper verksamhetsutövare och fastighetsägare att kartlägga ansvar, bemöta tillsynsmyndighetens utredningar och driva ärenden genom prövning och överklagande. Kontakta oss för en första bedömning av din situation.
Paulina Rautio
Paulina är miljöjurist med över femton års erfarenhet av tillståndsprövningar inom både privat och offentlig sektor. Hennes bakgrund från domstol och myndighet ger henne en bred förståelse för både verksamheternas behov och de krav som ställs i miljörättsliga processer.