Artiklar inom ämnet
Om Paneo
Paneo hjälper verksamhetsutövare, fastighetsägare och VA-huvudmän att lösa deras miljörättsliga och va-juridiska problem.
Prenumerera på Paneos kunskapsbrev
Det händer mycket inom både miljörätten och va-rätten vilket gör att det är en utmaning att hålla sig uppdaterad. I Paneos kunskapsbrev delar jag med mig av nyheter, de senaste uppdateringarna och mina tankar om ny praxis och kommande lagstiftning.
Innehåll
Varför finns tillståndsplikten?
Den som planerar att starta, driva eller förändra en verksamhet som kan påverka miljön ställs förr eller senare inför frågan: behöver jag ett tillstånd för det här? Svaret är inte alltid självklart, men det är en fråga som är värd att ta på allvar. Att inleda en verksamhet utan nödvändigt tillstånd kan leda till allt från förelägganden och böter till att verksamheten tvingas upphöra.
Tillståndsplikten finns till av ett grundläggande skäl: samhället vill kunna bedöma miljöeffekterna av en verksamhet innan den startar, och ställa krav på hur den bedrivs. Kravet framgår av miljöbalken (SFS 1998:808, MB). För miljöfarliga verksamheter hittar du den i 9 kap. miljöbalken , som reglerar miljöfarlig verksamhet. Definitionen är vid: med miljöfarlig verksamhet avses utsläpp av avloppsvatten, fasta ämnen eller gas från mark, byggnader eller anläggningar till vatten eller mark, användning av mark, byggnader eller anläggningar på ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen, samt hantering, tillverkning eller bearbetning av kemiska produkter.
Det räcker alltså att verksamheten kan medföra olägenhet. Det krävs ingen konstaterad skada.
Parallellt med tillståndsplikten gäller alltid hänsynsreglerna i 2 kap. MB. De ställer krav på kunskaper, försiktighetsmått och val av teknik oavsett om verksamheten är tillståndspliktig eller inte. Tillståndet sätter ramarna; hänsynsreglerna ger innehållet.
A-, B- och C-verksamheter – tre nivåer av prövning
Systemet bygger på att verksamheter klassificeras utifrån graden av miljöpåverkan. Klassificeringen avgör om du behöver tillstånd, hos vem, eller om en enklare anmälan räcker. Miljöprövningsförordningen (SFS 2013:251, MPF) delar miljöfarliga verksamheter i tre kategorier. Dessutom tillkommer en fjärde kategori U-verksamheter.
Kategori | Krav | Prövningsmyndighet |
|---|---|---|
A | Tillståndsplikt | Mark- och miljödomstol (MMD) |
B | Tillståndsplikt | Miljöprövningsdelegation (MPD) vid länsstyrelsen |
C | Anmälningsplikt | Kommunens miljönämnd |
U | Varken tillstånd eller anmälan | – |
A-verksamheter är de med störst miljöpåverkan och prövas av mark- och miljödomstolen. Det rör sig om verksamheter med betydande utsläpp, stora produktionsvolymer eller hög riskpotential: stora förbränningsanläggningar, raffinaderier, deponier för farligt avfall, och liknande.
B-verksamheter kräver också tillstånd, men prövas av miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen. Kategorin rymmer ett brett spektrum: biogasanläggningar, vindkraftparker, avloppsreningsverk och bergtäkter av en viss storlek hör hit.
C-verksamheter är anmälningspliktiga. Anmälan ska göras till kommunens miljönämnd minst sex veckor innan verksamheten startas. Kommunen kan ställa villkor, förelägga verksamheten att söka tillstånd eller förbjuda verksamheten. Om kommunen inte hör av sig inom sex veckor kan verksamheten i princip starta. Att det handlar om en anmälan, snarare än ett tillstånd, innebär dock ett svagare rättsligt skydd för verksamhetsutövaren (se vidare i [Artikel 3 om skillnaden mellan tillstånd och anmälan]).
U-verksamheter kräver varken tillstånd eller anmälan, men det innebär inte att miljöbalkens regler inte gäller. Hänsynsreglerna i 2 kap. MB är tillämpliga på all verksamhet som kan påverka miljön, oavsett om den finns med i MPF eller inte.
Så läser du miljöprövningsförordningen
MPF är uppdelad i 32 kapitel, vart och ett för en viss typ av verksamhet eller bransch. Kapitelindelningen följer en logik som är enkel när man förstår den: industri, energi, avlopp, avfall, täkter, hamnar och så vidare där branschen framgår av kapitelnamnet.
Inom varje kapitel finns bestämmelser för enskilda verksamhetstyper, och varje bestämmelse har en unik verksamhetskod. Koderna används framför allt för rapportering och databehandling men är också praktiskt viktiga: de identifierar exakt vilken prövningsnivå som gäller. En verksamhet kan ha flera koder om den rymmer flera verksamhetstyper.
Till många bestämmelser hör ett tröskelvärde som avgör vilken kategori verksamheten hamnar i. Tröskelvärdena uttrycks vanligen i produktionsvolym, kapacitet eller utsläppsmängd. Ta avloppsreningsverk som exempel: ett reningsverk dimensionerat för mer än 200 personekvivalenter (pe) är anmälningspliktigt som C-verksamhet upp till 2 000 pe; ett reningsverk för mer än 2 000 pe är tillståndspliktigt som B-verksamhet (28 kap. MPF ). Att veta var din verksamhet hamnar kräver alltså att du identifierar rätt kapitel och jämför dina tekniska parametrar med de angivna tröskelvärdena.
Observera: Exakta tröskelvärden bör alltid verifieras mot den gällande lydelsen av MPF på riksdagen.se, eftersom förordningen ändras löpande.
Vad händer om verksamheten förändras?
Att en verksamhet en gång fått ett tillstånd innebär inte att den kan ändras fritt. Förändringar i driftsvolym, tekniska installationer, utsläppspunkter eller råvaruanvändning kan utlösa ny tillstånds- eller anmälningsplikt. Det är verksamhetsutövaren som ansvarar för att bedöma om en planerad ändring ryms inom befintligt tillstånd.
Märket “-i”: IED-verksamheter och vad det innebär
Den som läser MPF lägger förr eller senare märke till att vissa bestämmelser är märkta med suffixet “-i” i verksamhetskoden. Det är ett viktigt märke.
“-i” anger att bestämmelsen rör en IED-verksamhet, det vill säga en verksamhet som lyder under industriutsläppsdirektivet (Direktiv 2010/75/EU, IED). I Sverige implementeras direktivet framför allt genom industriutsläppsförordningen (SFS 2013:250). IED-klassificeringen är inte ett eget prövningssystem utan ett tillägg ovanpå A/B-kategorin. En IED-verksamhet är alltså alltid antingen A eller B, men med ett utökat regelverk.
BAT-slutsatser
Det centrala instrumentet i IED-regelverket är de så kallade BAT-slutsatserna (Best Available Techniques Conclusions). EU tar fram BAT-slutsatser för olika industrisektorer. De beskriver vilka tekniker och utsläppsnivåer som anses representera bästa tillgängliga teknik och fungerar som riktmärken vid tillståndsprövningen.
För en IED-verksamhet är kraven direkt kopplade till dessa slutsatser: verksamhetens villkor ska uppfylla BAT-slutsatsernas krav inom fyra år från det att EU-kommissionen publicerat slutsatserna för den aktuella branschen. Det innebär att ett gällande tillstånd kan behöva omprövas när nya BAT-slutsatser publiceras, även om verksamheten i övrigt inte ändrats.
Statusrapport
De flesta IED-verksamheter ska ta fram en statusrapport . Rapporten dokumenterar föroreningssituationen i mark och grundvatten vid tidpunkten för tillståndsansökan och utgör ett baslinjeläge. Syftet är att det vid ett framtida verksamhetsavslut ska gå att fastställa om verksamheten orsakat mark- eller grundvattenförorening utöver det som förelåg vid framtagande av rapporten.
Statusrapporten upprättas normalt en gång, i samband med att ett nytt tillstånd söks. Alternativt senast fyra år efter huvudslutsatsernas publicering om det inte är aktuellt att ansöka om nytt tillstånd och det inte finns någon upprättad statusrapport. Den ska innehålla information om förekommande föroreningar, historisk markanvändning och faktiska mätdata.
Frivilligt tillstånd – varför det kan vara klokt
En B-verksamhet är tillståndspliktig och måste söka tillstånd hos MPD. Men vad gäller för en C-verksamhet eller en U-verksamhet som vill ha ett starkare rättsläge? Svaret är att det finns en möjlighet att söka frivilligt tillstånd även när det inte är obligatoriskt.
Skälen kan vara flera. Det viktigaste är det rättsliga skyddet som ett tillstånd ger. Ett beviljat tillstånd som vunnit laga kraft ger rättskraft gentemot alla i de frågor som prövats. Tillsynsmyndigheten kan inte ställa ytterligare krav inom tillståndsramarna, och eventuella grannar eller intresseorganisationer är i princip förhindrade att angripa verksamheten i prövade frågor efter att tillståndet vunnit laga kraft.
Det gör att frivilliga tillstånd kan vara särskilt motiverade i situationer där:
- Verksamheten innebär en stor kapitalinvestering och ägaren vill ha trygghet i investeringsbeslutet.
- Finansiärer eller banker ställer krav på ett formellt tillstånd som villkor för finansiering.
- Verksamheten bedrivs i ett känsligt område och risk finns för framtida störningsklagomål.
- Verksamheten planeras växa och ett frivilligt tillstånd kan underlätta framtida ändringstillstånd.
Vindkraft är ett tydligt praktikexempel. En vindkraftpark med ett begränsat antal turbiner kan beroende på höjden vara en B-verksamhet, vilket formellt innebär tillståndsplikt hos MPD, men faktum är att många vindkraftägare med mindre verk sökt tillstånd hos MPD frivilligt. Idag är det även vanligt att solparker söker frivilligt tillstånd trots att det inte är tillståndspliktig verksamhet. Skälet är framför allt rättskraften och möjligheten till ett starkt rättsligt skydd inför en lång investeringshorisont.
Tillsynsmyndigheten kan kräva att du ansöker
Tillsynsmyndigheten har en uttrycklig möjlighet att förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, även om verksamheten i sig normalt sett inte är tillståndspliktig.
Regeln finns i 9 kap. 6a § MB, som tillkom genom proposition 2023/24:152 “Steg på vägen mot en mer effektiv miljöprövning”. Förutsättningen för föreläggandet är att verksamheten bedöms kunna medföra betydande miljöpåverkan i det enskilda fallet, definierat i enlighet med 6 kap. MB.
Det praktiska innebörden: en verksamhet som klassificeras som C eller U kan ändå tvingas söka tillstånd om tillsynsmyndigheten – länsstyrelsen eller kommunens miljönämnd – bedömer att den faktiska miljöpåverkan är av den karaktären. Förelägganden kan förenas med vite (26 kap. 9 och 14 §§ MB).
Regeln är avsedd att täcka situationer där MPF:s standardklassificering inte fångar upp en specifik verksamhets faktiska miljöpåverkan.
Ändring av befintlig verksamhet
Den som driver en verksamhet med tillstånd och planerar förändringar behöver bedöma om ändringen ryms inom befintligt tillstånd eller om ett nytt tillstånd krävs.
Sedan den 1 januari 2025 gäller enligt 16 kap. 2a § MB att ändring av en tillståndspliktig verksamhet som huvudregel ska prövas genom ett ändringstillstånd. Det innebär att prövningen begränsas till att avse ändringen, utan att hela verksamheten tas upp till ny bedömning. Jämfört med en fullständig omprövning är det både tids- och kostnadseffektivare.
Undantag från ändringstillstånd som huvudregel kan vara motiverade i två situationer: när det är olämpligt att begränsa prövningen till enbart ändringen, eller när ansökan faktiskt avser hela verksamheten. I olämplighetsbedömningen vägs ändringens storlek i förhållande till befintlig verksamhet, hur lång tid som gått sedan grundtillståndet meddelades, den tekniska och miljömässiga utvecklingen under den perioden samt förändringar i omgivningen.
Ändringstillståndet ger också ett tydligt besked om att systemet rör sig mot mer effektiva prövningsformer. Att känna till möjligheten är viktigt, eftersom en bedömning att fullständig prövning krävs ofta är mer resurskrävande och tar längre tid.
Fem frågor för att avgöra om din verksamhet kräver tillstånd
- Finns din verksamhetstyp i miljöprövningsförordningen?
Sök i MPF:s 32 kapitel efter det kapitel som bäst beskriver din bransch. Om verksamheten inte finns med är den troligen en U-verksamhet, men kontrollera mot 9 kap. MB:s definition av miljöfarlig verksamhet om du är osäker.
- Vilket kapitel och vilken verksamhetskod gäller?
Identifiera den bestämmelse som matchar din verksamhet. Stäm av verksamhetskoden med de tekniska parametrarna för din anläggning, till exempel kapacitet, produktionsvolym eller installerad effekt. Ibland krävs det att man tittar på de olika definitionerna i paragrafen för bedöma om ens verksamhet passar in under verksamhetskoden. Avfallskoder och koder för kemisk industri är typiska branscher där en utredning kan krävas.
- Är verksamheten klassificerad som A, B eller C?
Jämför dina tekniska data med de tröskelvärden som anges i MPF. A och B innebär tillståndsplikt. C innebär anmälningsplikt. Är du nära ett tröskelgränsvärde bör du fundera på de olika konsekvenserna av att öka eller minska t.ex. Produktionen för att hamna i en viss verksamhetskod. Detta kan du få hjälp med hos Paneo.
- Är bestämmelsen märkt med “-i”?
Om verksamhetskoden har suffix “-i” är det en IED-verksamhet. Det innebär krav på statusrapport och uppfyllande av BAT-slutsatser inom fyra år från publicering. Undersök vilka BAT-slutsatser som gäller för din bransch.
- Planerar du att ändra en befintlig verksamhet?
En ändring kan utlösa ny tillståndsplikt eller anmälningsplikt. Bedöm om ändringen ryms inom befintlig tillståndsram och befintliga villkor. Om tillstånd krävs behöver du ta ställning hur ni ska genomföra ändringen, såsom ändringstillstånd, nytt tillstånd till en ny verksamhet eller ett nytt tillstånd till hela verksamheten.
Varför juridisk hjälp gör skillnad
En tillståndsprövning rör sig i skärningspunkten mellan teknik, miljövetenskap och juridik. De tekniska frågorna hanteras av miljökonsulter som bidrar med utredningar om buller, utsläpp, ekologi och hydrogeologi. Men prövningen i sig är en rättslig process med formella krav på ansökans innehåll, samrådets genomförande, villkorsutformning och hur synpunkter från remissinstanserna bemöts.
Ett juridiskt ombud med specialisering inom miljörätt kan bidra genom hela processen: från strategiska val om ansökans avgränsning och val av prövningsform, via hanteringen av yttranden och remissvar, till huvudförhandlingen och granskningen av domen. Prövningsmyndigheter har i olika sammanhang påpekat att ansökningar med juridiskt ombud håller högre kvalitet och leder till effektivare prövningar.
Kontakta Paneo för att diskutera din tillståndsprocess
Paulina Rautio
Paulina är miljöjurist med över femton års erfarenhet av tillståndsprövningar inom både privat och offentlig sektor. Hennes bakgrund från domstol och myndighet ger henne en bred förståelse för både verksamheternas behov och de krav som ställs i miljörättsliga processer.