MÖD har i tre domar meddelade samma dag – M 9578-25, M 9579-25 och M 9580-25 – prövat om ett bolag kan föreläggas att utreda föroreningar vid tre f.d. glasbruk i Emmaboda kommun trots att bolagets nuvarande ägare förvärvade det som ett tomt lagerbolag långt innan det nuvarande miljöansvaret infördes.
Frågan i målen är om det är skäligt att ålägga bolaget ett utrednings- och efterbehandlingsansvar för föroreningsskador vid de tre glasbruken. Det har bedrivits glasbruksverksamhet med användning av bl.a. bly och arsenik på fastigheterna under lång tid. Översiktliga markundersökningar har visat på höga halter av dessa ämnen. Emmaboda kommuns bygg- och miljönämnd förelade bolaget vid vite att genomföra miljötekniska undersökningar och fördjupad riskbedömning. Mark- och miljödomstolen fastställde föreläggandena.
DG Invest har samma organisationsnummer som det tidigare bolaget AB Åforsgruppen, som på 1970-talet bedrev glasbruksverksamheten direkt genom egen anställd personal. MÖD konstaterar att AB Åforsgruppen var verksamhetsutövare. Bolaget arrenderade rörelsen från dotterbolagen, anställde all personal och hade kontakt med tillsynsmyndigheterna om den yttre miljön vid glasbruken.
Det är dock ostridigt att inkråmet i bolaget överläts 1983 till ett annat koncernbolag, varefter bolagen bytte namn med varandra. Den faktiska glasbruksverksamheten drevs vidare under firmanamnet Kosta Boda AB, men med ett annat organisationsnummer. Det bolag som tömts på sitt inkråm stod tomt i fyra år och förvärvades 1988 av nuvarande ägare som ett lagerbolag. Köpeskillingen motsvarade det befintliga aktiekapitalet och ägaren fick revisorsintyg på att bolaget var “rent”. Förhållandena innebar att den då gällande s.k. treårsregeln var uppfylld, vilken ansågs tömma bolag på historiskt ansvar.
MÖD konstaterar att det vid tidpunkten för förvärvet 1988 inte fanns någon bestämmelse som innebar att ansvaret för tidigare miljöfarlig verksamhet kvarstod efter att verksamheten upphört. Tillägget i 5 § miljöskyddslagen om att skyldigheten att avhjälpa olägenheter kvarstår även efter att verksamheten upphört trädde i kraft först den 1 juli 1989. Högsta förvaltningsdomstolen slog dessutom fast i RÅ 1996 ref. 57 att bestämmelsen inte kunde tillämpas retroaktivt på bolag som överlåtit sin verksamhet före ikraftträdandet.
Det miljöansvar som nu görs gällande mot DG Invest återinfördes genom övergångsbestämmelsen i 8 § lagen om införande av miljöbalken, som trädde i kraft den 1 januari 1999. Lagrådet var kritiskt till bestämmelsens retroaktiva karaktär, men regeringen bedömde att en skälighetsavvägning i det enskilda fallet kunde tillgodose kravet på proportionalitet.
MÖD bedömer att miljöskulden från glasbruksverksamheten i praktiken följde med firmanamnet Kosta Boda AB vid inkråmsöverlåtelsen, och att det bolag som ägaren förvärvade 1988 inte var behäftat med någon miljöskuld vid den tidpunkten. Domstolen framhåller att ägaren hade berättigade förväntningar på att bolaget var fritt från sådana förpliktelser, att förvärvet skedde innan det över huvud taget fanns ett lagstadgat ansvar för tidigare miljöfarlig verksamhet och att ett föreläggande närmare fyrtio år senare skulle strida mot proportionalitetsprincipen och skyddet för berättigade förväntningar. MÖD upphäver samtliga tre förelägganden.
Domarna visar att den skälighetsavvägning som förutsattes vid införandet av miljöbalkens övergångsbestämmelse verkligen kan leda till att ansvaret faller bort i det enskilda fallet. Vi har relativt mycket praxis om vem som är verksamhetsutövare men vi har inte lika mycket om skälighetsbedömningar så det är välkommet. Ibland stöter man på situationer där det framstår som oskäligt att kräva ansvar och detta är ett sådant enligt min mening. Har det funnits lagstiftning som resulterat i att det inte ska finnas ett ansvar borde man kunna förutsätta att det håller även i framtiden.
Domarna kommer även att vara en del av Paneos videoserie om MÖDs praxis för förorenade områden. Har du skrivit upp dig? Du kan göra det här.