Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i mål M 9853-25 fastställt länsstyrelsens beslut att förbjuda anläggandet av en solcellspark. Domstolen klargör samtidigt att sexveckorsfristen i 12 kap. 6 § MB inte hindrar tillsynsmyndigheten från att ingripa efter fristens utgång.
Målet gällde en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § MB avseende en solcellspark. Anmälan var komplett när den gavs in och någon förlängning av sexveckorsfristen beslutades inte. Förbudet meddelades först efter att fristen löpt ut.
Bolaget gjorde gällande att länsstyrelsen därmed varit förhindrad att besluta om förbud inom ramen för anmälningsärendet. MÖD gör en annan bedömning. Domstolen konstaterar att en verksamhetsutövare har rätt att påbörja en anmäld åtgärd när sexveckorsfristen löpt ut, om inte myndigheten dessförinnan beslutat annat. Däremot innebär inte fristens utgång att myndigheten förlorar möjligheten att ingripa med föreläggande eller förbud med stöd av 12 kap. 6 § fjärde stycket eller 26 kap. 9 § MB.
Att MÖD har gjort en annan bedömning i avgörandet MÖD 2017:67 i fråga om en liknande frist i en anmälan om vattenverksamhet med tillämpning av 11 kap. 9 b § miljöbalken (i dess lydelse före den 1 augusti 2025) ändrar inte bedömningen.
Utformningen av bestämmelserna skiljer sig åt, inte bara genom att 12 kap. 6 § MB innehåller en uttrycklig föreskrift om att myndigheten har rätt att ingripa med förbud och föreläggande, utan även genom den hänvisning till ersättningsreglerna i 31 kap. miljöbalken som finns i denna bestämmelse.
Avsaknaden av beslut inom sexveckorsfristen skapar alltså inte någon rättighet eller rättskraft motsvarande ett tillstånd. Fristens betydelse är i stället att straffansvar enligt 29 kap. 4 § MB inte aktualiseras om verksamheten påbörjas efter fristens utgång.
När det gäller den materiella prövningen delar MÖD underinstanserna bedömning, att den planerade anläggningen skulle ta brukningsvärd jordbruksmark i anspråk. Även om produktion av förnybar energi utgör ett väsentligt samhällsintresse enligt 3 kap. 4 § MB, ansågs det inte visat att behovet inte kunde tillgodoses genom alternativa lokaliseringar. Den lokaliseringsutredning som getts in bedömdes inte ge tillräckligt underlag för att utesluta andra platser där jordbruksmark inte behöver tas i anspråk. Överklagandet avslogs därför i sin helhet.
Detta är en del av frustrationen med anmälningar. Som verksamhetsutövare tror man att man har gjort allt korrekt och kanske redan hunnit starta arbetet eftersom 6 veckors fristen passerat när ett förbud kommer från tillsynsmyndigheten. Det kan hända att man har redan genomfört åtgärden till stora kostnader och nu ställs man antingen inför ett överklagande eller ett rivande av det man byggt. Det borde vara ett grundläggande krav att man inte kan förbjuda en anmäld verksamhet på det myndigheterna har haft att ta ställning till i anmälan efter 6 veckors-fristen. Det är en annan sak om det kommer upp omständigheter som inte kunnat förutses.