Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) har i mål M 10283-24 prövat om ett bolag kan föreläggas att genomföra omfattande undersökningsåtgärder avseende kvicksilverhaltiga tunnor som dumpats i Sundsvallsbukten. Frågan i målet är om det är skäligt att rikta ett sådant föreläggande mot en senare verksamhetsutövare som inte själv bidragit till föroreningen. Bakgrunden är att ett annat bolag under åren 1953–1964 dumpade cirka 23 000 tunnor med kvicksilverhaltig katalysatormassa i havet utanför Sundsvall. Avfallet uppkom vid tillverkning av VCM, som var en råvara i PVC-tillverkningen vid Stockviksverken. Det förelagda bolaget hade genom koncerninterna omstruktureringar och en senare fusion övertagit PVC-verksamheten och bedrivit den på uppdragsbasis under åren 1985–1988 – långt efter att dumpningen upphört.
MÖD konstaterar att VCM-tillverkningen och dumpningen av tunnor utgjorde en integrerad del av PVC-verksamheten. Avfall som uppkommer som ett led i en tillverkningsprocess kan inte ses skilt från den verksamhet som genererar avfallet. Eftersom PVC-tillverkningen pågick fram till 1988 bedömer MÖD att faktisk drift pågått efter den 30 juni 1969 och att 10 kap. miljöbalken är tillämpligt. Domstolen bedömer vidare att tunnorna utgör en förorening och inte ett förvaringsfall, eftersom verksamhetsutövaren efter dumpningen helt saknat kontroll över tunnorna. Det förelagda bolaget är enligt MÖD att anse som verksamhetsutövare i den mening som avses i 10 kap. 2 § miljöbalken.
Trots detta bedömer MÖD vid en sammantagen skälighetsbedömning enligt 10 kap. 4 § miljöbalken att det inte är skäligt att förelägga bolaget att genomföra ytterligare undersökningar. Domstolen beaktar att bolaget inte bidragit till kvicksilverföroreningen i någon del, att lång tid förflutit sedan tunnorna dumpades samt att undersökningsåtgärderna är omfattande och förenade med betydande kostnader. MÖD avslog överklagandet och länsstyrelsens föreläggande upphävdes.
Domen visar att det finns situationer där jämkning av ansvaret kan ske redan i undersökningsskedet, trots att detta enligt praxis normalt sker i åtgärdsskedet. Avgörande i detta fall var att det stod klart att den förelagda verksamhetsutövaren inte själva bidragit till dumpningen av avfallet i någon del, ansvaret prövats i en regresstalan och att de förelagda utredningarna var omfattande och kostsamma. En annan intressant aspekt var att MÖD konstaterade att det vid bedömningen av vem som var verksamhetsutövare inte finns något egentligt utrymme för att beakta närmare omständigheterna vid uppkomsten av skadan utan de ska beaktas vid skälighetsbedömningen, vilket man gjorde i det aktuella fallet.
Det finns skäl att återkomma till det här rättsfallet. Jag kommer bl a att göra det i Paneos serie om MÖDs praxis. Du kan anmäla dig här om du inte redan är anmäld.